”Orkidébarnet”, recension

”Orkidébarnet” är den första romanen av fyra om den högkänsliga Lo. Den första handlar om uppväxten, den andra, ”Fjärilsdrömmar”, om föräldraskap, den tredje, ”Sorgmanteln”, om lögner och sorg och den sista boken i serien, ”Familie Rose”, om arv och avsked.

”Orkidébarnet” är en stark skildring om Lo. Den börjar med hennes känslor från tankar av sorg, i poetisk form.
Hon känner sig annorlunda och behandlas annorlunda av sina föräldrar. Hennes syster är inte högkänslig. Pappan är hård mot hennes känslighet och mammans psykiska tillstånd blir värre samtidigt som hon ständigt har en nedsättande ton mot dottern. Vad hon än gör så gör hon fel, duger inte eller ser fel ut enligt föräldrarna. Som högkänslig är det särskilt problematiskt då man är samvetsgrann, man följer det som känns rätt.

Författaren Charlotta Lagerberg-Thunes säger att många högkänsliga vill läsa boken men hon säger att det även är en bok för dem som inte är högkänsliga.
Även för den som inte har haft ett liknande förhållande till sina föräldrar som Lo, så finns det något att känna igen sig i. Tidsperioden kan man minnas med musiken och filmer som nämns. Låg självkänsla, relationen till andra, vara till lags och svårigheter att begripa matematiktal är andra exempel.

Högkänslighet har diskuteras när det gäller barn i dysfunktionella familjer och huruvida man får en inlärd känslighet beroende på en stressig miljö för att skydda sig, eller om det är en medfödd känslighet. Lagerberg-Thunes skildrar det bra att känsligheten är separerad från reaktioner från föräldrarna. Hon är känslig redan innan föräldrarna blir ”dysfunktionella.” Hon räknas inte som en neurotisk typ då hon beskrivs som glad.
Däremot blir hennes relationer till andra påverkad av anknytningen till föräldrarna. Lo vill bli sedd och få uppmärksamhet.

Att läsa hur Lo behandlas av föräldrar och pojkvänner är jobbigt. En fråga man ställer sig är varför just Lo råkar ut för detta? Blir högkänsliga lättare offer? Kanske är det att högkänsliga är de som stannar kvar och tar på sig mycket. En del kan förklaras av att modern projicerar sin ångest på dottern.

”Orkidébarnet” kan verka tung men den är hoppfull med relationen Lo har till sin mormor och att hon har tur att träffa pojkar som hon kan uppleva kärlek med. Sen vill man läsa vidare om Lo och man väntar på uppföljarna.

Charlotta är extrovert och hon gillar umgås med folk men känner att hon ta sig tid att vila och säga stopp.
Hon tycker det verkar vara lättare att vara introvert då de hämtar mycket från sitt inre och inte behöver intryck utifrån. Charlotta önskar det finns mer kunskap i samhället om högkänslighet. Inte attityden “var inte så överkänslig”.

Intervju i Mariestadtidningen