Charlotta Lagerberg-Thunes

”Orkidéer och maskrosbarn”, bok

Publicerat den

”Orkidéer och maskrosbarn – hur alla barn kan blomstra” av W. Thomas Boyce utkom 2019.
Maskros är ett svenskt begrepp på något som är tåligt och kopplingen är med blommors förmågor att växa. Orkidéer är mer sköra.  Orkidébarnet som är högkänsligt har blivit känt genom Charlotta Lagerberg-Thunes böcker. Orkidéer handlar dock mer än om anknytning som känslighet för påverkan av fattigdom och så vidare.

20200216_175437[1]

Boyce är barnläkare som studerat orkidéer och maskrosbarn.
Har har en personlig utgångspunkt då han tar upp sin relation med sin yngre syster. De hade båda likheter som utseendet. Tydliga skillnader började märkas när familjen flyttade, med en ny skola och att föräldrarna hade problem. Systern började må dåligt och hälsan blev mycket sämre. Systern beskrevs då som orkidé medan han själv var en maskros.

Olika berättelser, fall som Boyce stött på, blandas med forskning i boken.
I studierna är det kopplingar till stress och olika negativa förhållanden ställt mot två grupper av barn där orkidéerna är 20 procent och maskrosorna är 80 procent.
Indikationer på sårbarhet är att studera gener med samspelet med miljön. Ett annat sätt är Apgar, en forkortning, när man kontrollerar nyfödda barn bland annat med deras andning och då kan se hur motståndskraftiga de blir. Här kan man tänka på om man är skör från födelsen så betyder det inte att man är det hela livet.

Orkidéers stresskänslighet visas i en undersökning visades att de mindes sämre om testutövarna inte var vänliga mot dem. För dem som var maskrosor kunde däremot beskriva i detalj vad de såg.
En jordbävning i San Francisco kopplades till stressnivåer hos barn som skulle börja skolan. De teckningar som beskrev det otäcka med jordbävningen, med ras och människor som skadades, var gjorda av orkidéer medan de teckningar som beskrev det idylliska var gjorda av de som inte räknades som orkidéer. Förklaringen var att barnen bearbetade vad det upplevde med att beskriva verkligheten som den var.

Utvecklingspsykologiska perspektiv som ges är beskrivningar av olika barn. En flicka hamnar i fel sällskap och begår brott. Miljöaspekters påverkan tas upp i samband med att en pojke beter sig mycket utåtagerande och han testas för bly i blodet. I noterna nämns att miljöfaktorer påverkar barns utveckling, som att den allt bättre standarden är positiv för flickors mer tidigare utveckling.
Genetiken och epigentik omnämns som trauman som överförs i generationer (exempel förintelseöverlevare). Andra exempel är barnhemsbarnen i Rumänien med en gen som ledde till orkidélikande drag.

Högkänslighet tas upp kort på ett ställe i boken, då om en mobbad vietnamesisk flicka som hade oförklarliga magsmärtor.
Egentligen är högkänslighet och orkidébarn nästan samma sak mer än att det inte bedrivits så mycket forskning på högkänsliga barn. Aron har sammanfört sin forskning med Boyce forskning.
Barnen beskrivs på likande sätt med känslighet och överstimulering (ett barn nämns som emotionellt överbelastad).
En gemensam nämnare är också påverkan på dessa barn i form av positiv och stödjande miljö, en särskild mottaglighet.
Annat som kan tänkas vara högkänsligt är det Jerome Kagan kallade känslighet för de oväntade och främmande, ”Neofobi”. Dessa barn visade sig inte vara blyga eller fega. De kan vara som ”högsensationssökande” som att bestiga berg. Det dessa barn saknade var en trygghet inför nya erfarenheter och sociala sammanhang.
Däremot blir benämningen överkänslig annorlunda. Inga barn är osårbara när det gäller våld och misshandel men reaktioner på miljöer kan man säga att det finns en överkänslighet. Överkänslighet och högkänslighet är inte samma sak och det går inte att koppla överkänslighet till en personlighetstyp.
Orkidéer är sämre på att återhämta sig och överleva jämfört med maskrosor. Forskning har dock visat på  att det socioemotionella tillståndet i familjen påverkar stressreaktiva barn som antingen blir sjukast eller friskast.

Thomas Boyce menar att orkidéer och maskroser är en skala där man hamnar inom. Man kan inte strikt dela in barn i två olika kategorier.
Boyce menar att han hade lite av orkidé av sig även om han räknas som maskros. Hans lillebror var ett mer renodlat exempel på en maskros.
I detta är min enda kritik mot forskningen. Med tanke på Michael Pluess forskning som visar att det finns även ”tulpaner”, de som är tåliga men även har en del känslighet i sig.
Egentligen borde det då vara tre kategorier men beskrivningen av temperament hos barn tolkas olika och det påverkar antalet temperament.
Boyce förhåller sig till låg och högreaktiva barn. Han har även kollat studier som Jerome Kagan gjort på dimensioner på temperament som de med introversion, systematisk benägenhet för svag anpassningsförmåga, sensorisk känslighet och Jay Belskys undersökning av negativt föräldraskap med barn som har negativ emotionalitet.
Bådas studier kunde kopplas till den extrema neurobiologiska reaktivitet som var utmärkande för orkidébarn.

Boken avslutar med att avfärda myter och stereotyper kring barn. De finns inget fel hos dem, som man kan skylla på eller måste ändras. Felet ligger i omgivningen. I dessa stereotyper kan man tänka på neurotikern, dem som fortsätter att vara negativa, nervösa. Så är inte fallet utan de blir bättre om miljön förbättras. En annan tänkvärdhet är att det är lätt att tänka att maskrosorna är mindre (emotionellt) känsliga för att de är mer tåliga. Vissa kapitel kan kännas att de går lite utanför ämnet vilket gör boken lång att läsa men det är ett intressant ämne med forskningen. Det bästa är att Boyce är personlig och det är gripande att han nämner skuld över när han frågar sig om hans sjuka sjuka syster kunde fått hjälp.

”Fjärilsdrömmar”, bokrecension

Publicerat den Uppdaterat den

Det har varit en lång väntan, två år, på uppföljaren till Charlotta Lagerberg-Thunes Orkidébarnet.
I uppföljaren för vi följa Lo som har hittat kärleken med förhoppningar och hon har blivit förälder. Livet tar dock en annan vändning när skammen att inte få visa vad man känner, spåren från barndomen och relationerna till föräldrarna sätter hinder.
Fjärilen är som orkidén en metafor för utveckling och har en mängd beskrivningar som förändringar och pånyttfödelse med larven som blir en puppan som blir till en fjäril som flyger. Fjärilen finns symbol inom psykologin och i högkänsliga sammanhang pryder den omslaget på Ihrén Abrahamssons ”Upptäck känsligheten: din gömda kraft!”.

Fjärilsdrömmar

Som i Orkidébarnet figurerar citat från sångtexter och dikter till kapitlen. Formatet är mindre med en kortare berättelse men där det händer mycket. Persongalleriet är lite mindre och tidshändelser får mindre betydelse.
Då Lo är vuxen handlar det mer om  yttre händelser än det inre livet som hos ett barn.
I den förra boken hade relationer till pojkvänner en stor vikt. Här får Lo andra anknytningspersoner som äldre kvinnor som sin moster och Carmen, en släkting till hennes man Erik. Dessa blir ett stort stöd för henne utöver hennes make, som är en ”riddare i sårad rustning”. Erik stället upp och försvarar Lo.

För högkänsliga som har upplevelser från att växa upp i en dysfunktionell familj, utsättas för mobbing, konflikter och hamna i utbrändhet är berättelsen en stor igenkänning. Högkänsliga lever ganska hälsosamt men kan råka ut för svåra, ovanliga sjukdomstillstånd, möjligen ett resultat av psykiska eller fysiska påfrestningar.
Att romanen inte är så lång och lättläst är en fördel. Ibland kan det kännas bra att det är lätt att komma in i en bok där det inte finns så många personer att hålla reda på.
För dem som inte själva har erfarenhet är det tänkvärt hur narcissistiskt beteende fungerar hos föräldrar. Förra boken belyste detta med en faktatext i slutet om narcissitist beteende.
Elaine Aron har tagit upp att föräldrar till högkänsliga barn kan stöta bort dem och vill hellre ha sina andra barn närmre. Antagligen handlar det om att föräldrarna inte kan hantera känsligheten. I Los fall är det hennes syster som lyfts fram och Lo är inte önskvärd.
Lo skyller sin känslighet på sina sårbarhetsgener. Här kan man fundera lite när Lo säger att hon är högkänslig. Vi som läsare förstår att Lo är högkänslig och romanfiguren utgår ifrån att hon är högkänslig. Hur förstår Lo själv att hon är högkänslig och hur hon stött på detta? Metaforiska beskrivningar fungerar annars även hos fiktiva figurer, när det inte handlar om att vara insatt i ett begrepp. Kontexten med högkänslig kan bli svår för den som inte är insatt i högkänslighet.

Liksom Orkidébarnet är Fjärilsdrömmar en stark beskrivning och en berättelse som behöver uppmärksammas. Man kan rygga för de otäcka skildringarna men det skildras  uppriktigt utan skygglappar. Som titeln anspelar på handlar det om ett uppvaknande, att reflektera över vad man gått igen om och insikten av att vilja förändra mönster som är destruktiva (upprepningstvång som förklaras i slutet av boken). Som en bonus finns ett utdrag från nästa bok, Sorgmanteln.

Bilder från boksläppet av ”Fjärilsdrömmar”, Göteborg, 3e mars 2019.

Korad till årets driftigaste-HSP, för andra året i rad.

 

 

”Orkidébarnet”, recension

Publicerat den Uppdaterat den

”Orkidébarnet” är den första romanen av fyra om den högkänsliga Lo. Den första handlar om uppväxten, den andra, ”Fjärilsdrömmar”, om föräldraskap, den tredje, ”Sorgmanteln”, om lögner och sorg och den sista boken i serien, ”Familie Rose”, om arv och avsked.

”Orkidébarnet” är en stark skildring om Lo. Den börjar med hennes känslor från tankar av sorg, i poetisk form.
Hon känner sig annorlunda och behandlas annorlunda av sina föräldrar. Hennes syster är inte högkänslig. Pappan är hård mot hennes känslighet och mammans psykiska tillstånd blir värre samtidigt som hon ständigt har en nedsättande ton mot dottern. Vad hon än gör så gör hon fel, duger inte eller ser fel ut enligt föräldrarna. Som högkänslig är det särskilt problematiskt då man är samvetsgrann, man följer det som känns rätt.

Författaren Charlotta Lagerberg-Thunes säger att många högkänsliga vill läsa boken men hon säger att det även är en bok för dem som inte är högkänsliga.
Även för den som inte har haft ett liknande förhållande till sina föräldrar som Lo, så finns det något att känna igen sig i. Tidsperioden kan man minnas med musiken och filmer som nämns. Låg självkänsla, relationen till andra, vara till lags och svårigheter att begripa matematiktal är andra exempel.

Högkänslighet har diskuteras när det gäller barn i dysfunktionella familjer och huruvida man får en inlärd känslighet beroende på en stressig miljö för att skydda sig, eller om det är en medfödd känslighet. Lagerberg-Thunes skildrar det bra att känsligheten är separerad från reaktioner från föräldrarna. Hon är känslig redan innan föräldrarna blir ”dysfunktionella.” Hon räknas inte som en neurotisk typ då hon beskrivs som glad.
Däremot blir hennes relationer till andra påverkad av anknytningen till föräldrarna. Lo vill bli sedd och få uppmärksamhet.

Att läsa hur Lo behandlas av föräldrar och pojkvänner är jobbigt. En fråga man ställer sig är varför just Lo råkar ut för detta? Blir högkänsliga lättare offer? Kanske är det att högkänsliga är de som stannar kvar och tar på sig mycket. En del kan förklaras av att modern projicerar sin ångest på dottern.

”Orkidébarnet” kan verka tung men den är hoppfull med relationen Lo har till sin mormor och att hon har tur att träffa pojkar som hon kan uppleva kärlek med. Sen vill man läsa vidare om Lo och man väntar på uppföljarna.

Charlotta

Charlotta är extrovert och hon gillar umgås med folk men känner att hon ta sig tid att vila och säga stopp.
Hon tycker det verkar vara lättare att vara introvert då de hämtar mycket från sitt inre och inte behöver intryck utifrån. Charlotta önskar det finns mer kunskap i samhället om högkänslighet. Inte attityden “var inte så överkänslig”.

Intervju i Mariestadtidningen