”Orkidéer och maskrosbarn”, bok

Publicerat den

”Orkidéer och maskrosbarn – hur alla barn kan blomstra” av W. Thomas Boyce utkom 2019.
Maskros är ett svenskt begrepp på något som är tåligt och kopplingen är med blommors förmågor att växa. Orkidéer är mer sköra.  Orkidébarnet som är högkänsligt har blivit känt genom Charlotta Lagerberg-Thunes böcker. Orkidéer handlar dock mer än om anknytning som känslighet för påverkan av fattigdom och så vidare.

20200216_175437[1]

Boyce är barnläkare som studerat orkidéer och maskrosbarn.
Har har en personlig utgångspunkt då han tar upp sin relation med sin yngre syster. De hade båda likheter som utseendet. Tydliga skillnader började märkas när familjen flyttade, med en ny skola och att föräldrarna hade problem. Systern började må dåligt och hälsan blev mycket sämre. Systern beskrevs då som orkidé medan han själv var en maskros.

Olika berättelser, fall som Boyce stött på, blandas med forskning i boken.
I studierna är det kopplingar till stress och olika negativa förhållanden ställt mot två grupper av barn där orkidéerna är 20 procent och maskrosorna är 80 procent.
Indikationer på sårbarhet är att studera gener med samspelet med miljön. Ett annat sätt är Apgar, en forkortning, när man kontrollerar nyfödda barn bland annat med deras andning och då kan se hur motståndskraftiga de blir. Här kan man tänka på om man är skör från födelsen så betyder det inte att man är det hela livet.

Orkidéers stresskänslighet visas i en undersökning visades att de mindes sämre om testutövarna inte var vänliga mot dem. För dem som var maskrosor kunde däremot beskriva i detalj vad de såg.
En jordbävning i San Francisco kopplades till stressnivåer hos barn som skulle börja skolan. De teckningar som beskrev det otäcka med jordbävningen, med ras och människor som skadades, var gjorda av orkidéer medan de teckningar som beskrev det idylliska var gjorda av de som inte räknades som orkidéer. Förklaringen var att barnen bearbetade vad det upplevde med att beskriva verkligheten som den var.

Utvecklingspsykologiska perspektiv som ges är beskrivningar av olika barn. En flicka hamnar i fel sällskap och begår brott. Miljöaspekters påverkan tas upp i samband med att en pojke beter sig mycket utåtagerande och han testas för bly i blodet. I noterna nämns att miljöfaktorer påverkar barns utveckling, som att den allt bättre standarden är positiv för flickors mer tidigare utveckling.
Genetiken och epigentik omnämns som trauman som överförs i generationer (exempel förintelseöverlevare). Andra exempel är barnhemsbarnen i Rumänien med en gen som ledde till orkidélikande drag.

Högkänslighet tas upp kort på ett ställe i boken, då om en mobbad vietnamesisk flicka som hade oförklarliga magsmärtor.
Egentligen är högkänslighet och orkidébarn nästan samma sak mer än att det inte bedrivits så mycket forskning på högkänsliga barn. Aron har sammanfört sin forskning med Boyce forskning.
Barnen beskrivs på likande sätt med känslighet och överstimulering (ett barn nämns som emotionellt överbelastad).
En gemensam nämnare är också påverkan på dessa barn i form av positiv och stödjande miljö, en särskild mottaglighet.
Annat som kan tänkas vara högkänsligt är det Jerome Kagan kallade känslighet för de oväntade och främmande, ”Neofobi”. Dessa barn visade sig inte vara blyga eller fega. De kan vara som ”högsensationssökande” som att bestiga berg. Det dessa barn saknade var en trygghet inför nya erfarenheter och sociala sammanhang.
Däremot blir benämningen överkänslig annorlunda. Inga barn är osårbara när det gäller våld och misshandel men reaktioner på miljöer kan man säga att det finns en överkänslighet. Överkänslighet och högkänslighet är inte samma sak och det går inte att koppla överkänslighet till en personlighetstyp.
Orkidéer är sämre på att återhämta sig och överleva jämfört med maskrosor. Forskning har dock visat på  att det socioemotionella tillståndet i familjen påverkar stressreaktiva barn som antingen blir sjukast eller friskast.

Thomas Boyce menar att orkidéer och maskroser är en skala där man hamnar inom. Man kan inte strikt dela in barn i två olika kategorier.
Boyce menar att han hade lite av orkidé av sig även om han räknas som maskros. Hans lillebror var ett mer renodlat exempel på en maskros.
I detta är min enda kritik mot forskningen. Med tanke på Michael Pluess forskning som visar att det finns även ”tulpaner”, de som är tåliga men även har en del känslighet i sig.
Egentligen borde det då vara tre kategorier men beskrivningen av temperament hos barn tolkas olika och det påverkar antalet temperament.
Boyce förhåller sig till låg och högreaktiva barn. Han har även kollat studier som Jerome Kagan gjort på dimensioner på temperament som de med introversion, systematisk benägenhet för svag anpassningsförmåga, sensorisk känslighet och Jay Belskys undersökning av negativt föräldraskap med barn som har negativ emotionalitet.
Bådas studier kunde kopplas till den extrema neurobiologiska reaktivitet som var utmärkande för orkidébarn.

Boken avslutar med att avfärda myter och stereotyper kring barn. De finns inget fel hos dem, som man kan skylla på eller måste ändras. Felet ligger i omgivningen. I dessa stereotyper kan man tänka på neurotikern, dem som fortsätter att vara negativa, nervösa. Så är inte fallet utan de blir bättre om miljön förbättras. En annan tänkvärdhet är att det är lätt att tänka att maskrosorna är mindre (emotionellt) känsliga för att de är mer tåliga. Vissa kapitel kan kännas att de går lite utanför ämnet vilket gör boken lång att läsa men det är ett intressant ämne med forskningen. Det bästa är att Boyce är personlig och det är gripande att han nämner skuld över när han frågar sig om hans sjuka sjuka syster kunde fått hjälp.

SENSITIVE AND IN LOVE event

Publicerat den Uppdaterat den

Den 29e januari hade filmen ”Sensitive and in love” premiär i New York (och strömmad på webben med repris fram till 9e februari), efter ha visats runt på festivaler.
Elaine och Arthur Aron presenterade filmen och Elaine imponerades att flera från olika länder hade rest till premiären.
Som vid premiären på förra filmen, ”Sensitive the untold story”, lästes det upp några skämt (inte för roliga då det kan bli överstimulerade för högkänsliga). Denna gång var det parets son, Elijah Aron (bl. a författare till ”BoJack Horseman”) som läste upp bland annat om ”hur många högkänsliga krävs det för att skruva i en lampa. Ingen. Det är redan för ljus”.
Elaine sa att filmen vänder sig till personer under 35 år då det är dem som bildar relationer.

btrmdn

Handling

Filmen handlar om författaren Jessica Taylor i San Francisco och det hon genomgår med relationen, arbete och familjebanden. Hennes pojkvän Todd, är narcissist. Hon reser till sin bror Rob på Filippinerna som väntar barn med sin fru Maria. Båda syskonen är högkänsliga, har en otrygg anknytning och är som ”natt och dag”. Jessica är extravert och Robbie är introvert. Båda har ett trauma från barndomen då deras mamma dog. Relationen till deras pappa, Lyle, är ansträngd.

Efter fyra år efter ”Senstivie the untold story” kom en spelfilm om högkänslighet utifrån rollfigurer som filmskaparna skrivit ihop, delvis baserad på Den högkänsliga människan och kärleken : låt kärleken bli din vän i en överväldigande värld.
Att det blev en dramafilm var för att göra ämnet mer rättvisa än att filma par i intervjuer, sa producenten Diana Sinelnikova i Q & A. (lite om det här)

En del kritik har varit inför filmen om skådespeleriet och att den verkar sliskigt romantisk med sina miljöer. De första reaktionerna kan bli sådana.
Musiken håller inte hög klass med en smörig kärlekssång och smetiga syntar i en försoningsscen.
Skildringen av de högkänsliga kan kännas könsstereotypisk med att det är kvinnan som är den sköra, spända och mannen som den avlappnade, helyllekillen.
Genremässigt känner man igen side-kicken, den kraftiga, bullriga väninnan (Lizzie) som inte är känslig. Hon och Jetro, en kypare som verkar gay (på en restaurang med Vincent Van Goghkoppling) är filmens ”comic relief”. Mer av detta, något töntiga slaget är
när man får se människor som tittar på Jessicas videolog och kommenterar detta. En man sitter och tittar när han dricker vin. Det blir lite komiskt som i exempelvis i ”Truman show”(1998) när en åskådare befinner sig i badkaret.
”Skurken” är pojkvännen Todd, en narcissist vars skildring är lite schablonmässig.

Bildspråket känns igen från ”Sensitive the untold story” med sin estetik. Fjärilar är återkommande med en koppling till Jessica. Kanske är det något symboliskt att hon är fångad och ska lära sig flyga? Hennes pojkvän säger i en scen att ”du är så neurotisk så att fjärilarna blir nervösa”.
Klipp från olika vilda djur som hjortar, geoparder, vargar och stångande bufflar förekommer som inklippta undertoner till det sker, kopplat till något undermedvetet, stress eller något hotfullt.
En hjortfamilj syns först innan scenen där makarna Aron föreläser om högkänsliga i relationer. Tankarna förs till föreläsningar om djur som nämns som exempel på att vara  högkänsliga. När DOES nämns så är det en bild på en isbjörn sovandes med sin unge till emotionell mottaglighet och fjärilar för det subtila.
I andra sekvenser kan man undra över djurklippen som när Jessica träffar terapeuten Gina Sampaguita. En geopard jagar en hare. Jessica säger att hon är extravert och hennes bror är introvert.

btr
Till en början kan det tyckas att filmen är lite ljummen så att inte känsliga tittare ska bli upprörda men mot slutet blir det dramatik. Elaine kommenterade detta (i Q & A) att det hade blivit tråkigt om det inte skedde några vändningar i händelseutvecklingen.
Anknytningsmönstren, som förklaras av terapeuten Gil som hjälpt Robbie, är en slags kärna i  berättelsen .
Jessica har en ambivalent anknytning och klänger sig fast vid dåliga partners, som narcissisten Todd. Förklaringen ligger lite att hon ville göra sin styvmor, Sarah, tillags. Brodern Robbie har en undvikande anknytning som kommer till uttryck i att han inte kunnat rotat sig. Detta kommer också fram i relationen till pappan som han kallar Lyle. Pappan klagar på sonens undflyende men han är likadan.

”Sensitive and in love” får man främst se som en berättelse med hur föräldrabemötandet påverkar relationer. Syskonkärleken är den som är bestående och detta betonas i filmen. Storebrodern står för det trygga när mamman inte lever. Pappan ställer krav och är inte tillgänglig.
Teorier förekommer i filmen med Elaine och Athur Aron som berättar om högkänslighet. Att se Elaine att spela sig själv är roligt att se. I denna scen är det lite konstigt att Jessica känner till Elaines böcker men undrar om man kan bota högkänslighet. Hennes känsligheten är det som är grälet med hennes partner.
Skildringen av Jessica som en gråtande lättstött kvinna kan verka negativt och ensidig. Det ges inga andra exempel på högkänslighet än hennes emotionella mottaglighet, empati och att hon blir överväldigad av intryck. Klimatförändringar oroar hon sig för precis som Elaine i dokumentären.
Bilden av Jessica känns igen som med ”Drunkna inte i dina känslor”, med att det blir för mycket känslor att hantera. Detta är för att visa på hur man kan bli bemött som känslig. Att bli kallad för lipsill och att känsligheten är som ”diabetes som behöver insulin” nämns som exempel.
Att hon berättar om sitt liv på nätet kan även det kännas igen med samtidens sociala uttryck. I detta får hon ett stöd med kommentarer av följare men även kritik för att dela med sig av det privata. Detta blir även ett konfliktinslag i handlingen, vilket är bland det bästa i filmen. ”Du använder högkänslighet som en krycka” säger pojkvännen.
Här kan man fundera på om det är något kvinnligt, extravert eller ett anknytningsmönster.  Delandet av känslor är till en mängd främmande, online personer och inte i en nära relation. Detta skiljer sig mot Robbie som är mer privat och jordnära.
Robbie skildras som trygg, charmig och han tar upp sin känslighet när han först träffar sin flickvän. Högkänsliga män ”kan bli defensiva när de inte blir förstådda, bli temperamentsfulla och uppträda som arga tonåringar”, förklarar Robbie för Maria.
Elaine Aron har sagt att ilska är genomgående hos de män som hon intervjuat vilket Rob är ett exempel på.
Att Rob framstår som lyckad är ett exempel på differentiell mottaglighet. Han får jobba med det han vill och är bra på, att vara musikproducent. Han är även i en bra relation.

Filmen tar upp det centrala med anknytning för att skapa bra relationer.
Vad högkänslighet är har gåtts igenom i ”Sensitive”-dokumentären och i en föreläsningsscen. Trots detta hade det varit bättre med en anknytning till DOES hos rollfigurerna. Högsensationssökande nämns med att Jessica blir lätt uttråkad, har foten på gasen och bromsen. Detta visar sig då hon vill utforska Manilla men högkänsligheten tar över sensationssökandet och hon blir överstimulerad. Högsensationsdelen borde till exempel inte bry sig om att det är trångt på ett färdutrymme när man är så inne i upplevelserna.
Estetiskt och handlingsmässigt kan den verka vara en typisk kärleksfilm men den pekar på vad som är viktigast än att hitta den rätte. Bli vän med din känslighet, ta itu med trauman, dåliga relationer (som till narcissister och föräldrar) och må bra är sensmoralen.
Den fungerar som ett komplement till Mikael Funcks ”En av fem – En film om högkänslighet”, med att beskriva personer i olika åldrar och få in det teoretiska om högkänslighet. Man får hoppas att nästa spelfilm eller dokumentär om högkänslighet handlar mer om barn,  högsensationssökande och DOES i karaktärsbeskrivningar.

Q & A

Efter visningen hölls en frågestund med Elaine och Arthur. Elaine svarade på frågor som att det är viktigt att ”se den stora bilden” om man har mycket bekymmer, vilket meditation, TM, ger en bra möjlighet till. Filmen visar på att det är nödvändigt att förändra sitt liv, när man är i 30-40 års åldern, och att det är svårt att leva som resten av 80 procent av befolkningen.
Arons 36 questions nämns i filmen om än lite ytligt. Två högkänsliga som är ihop eller en högkänslig och en icke-högkänslig kan vara lika lyckliga tillsammans, men på olika sätt menar Arthur.
Elaine nämner ”Five to thrive” som viktigt, vilket filmen knyter an till, för att bli en välmående högkänslig.
Filmteamet presenterades sist med skådespelarna, Jose Rosete (pappan i föräldrascenen iSensitive the undtold story”), som berättade om rollfiguren Rob i relaterat till hans egna högkänslighet. Producenten Diana Sinelnikova och regissören Will Harper, som också är högkänslig, beskrev kort om filmens tillkomst och vad den ville förmedla. Det pratades om att vara sig själv och att det inte är något fel på en. 2020 är året för högkänsliga män och det är okej att visa känslighet, menade Rosete.

 

Gott nytt år(tionde)!!!

Publicerat den Uppdaterat den

painting-of-fireworks-128872
Så slutar decenniet då högkänsligheten som begrepp till Sverige. Svenska dagbladet hade en artikelserie 2012 och samma år kom ”Drunkna inte i dina känslor” ut.
(Fem års jubileet togs upp här)
2014 satte Sarah Nilsson upp ”För sensibelt begåvade” som fick en uppdatering 2018. Elaine Aron besökte Sverige med föreläsning och workshop 2015 kom ”Sensitive the untold story”. 2017 utkom Else Marie Bruhners ”Högkänslig…än sen då?” och Märtha Louise och Elisabeth Nordengs ”Född sensitiv” kom ut på svenska och 2018 Tom Falkensteins ”Den högkänslige mannen” på svenska. Ett par HSP-poddar sändes och Leveby och Klars podd hade en final med en kryssning.
I år utkom  ”Sensitiva barn” och Jonaz Juuras Från foten av Tibidabo till Vysehrad”.
En mängd föreläsningar har hållits runt om i landet och kurser har startats.

2020 har ”Sensitive in love” premiär i USA och Elaine Aron ska ge ut en bok om högkänsliga föräldrar.

 

”THE IRISHMAN” och ”SUNE BEST MAN” – barn

Publicerat den

Martin Scoreses långa ”The Irishman”, som finns på Netflix, handlar om Frank Sheeran (Robert De Niro), som mördar åt maffian och hans vänskapsrelation med fackpampen Jimmy Hoffa (Al Pacino).

Om man bortser från kriminaliteten och våldet så är det en intressant inslag mellan  Frank och hans ena dotter.
Han förklarar för sin vän, som vill träffa honom att flickan är blyg och behöver tid på sig. Hon tar lite avstånd och förklaringen är att hon bevittnade när hennes far misshandlade en man som betett sig orätt mot henne. Detta har satt sina spår.
Oavsett vad pappan har gjort är det tänkvärt i relationen mellan en förälder och barnet. Barnet påverkas av vad som händer, det som inte sägs och inte visas.
Berättelser av högkänsliga brukar ta upp barndomen med lite blygsel och rädsla för främlingar, som till exempel prinsessan Märtha Louise.

 

Misstänksamhet och misstro mot någon kan också förekomma i komedier.
I ”Sune best man” är det mot sol-och-vårare, dem med tvivelaktiga uppsåt.
Här finns det även något som högkänsliga kan känna igen sig i. Man bearbetar funderingar djupt och vill att man resultatet ska bli bra. I filmen är det nämligen så att  både Sune, hans mamma och morfar har svårt att bestämma sig. Skällsordet ”studsboll” nämns. Att välja är svårt. Göra man rätt och vad bli konsekvenserna?

En annan detalj som man kan notera är att högkänsliga barn är ganska smarta, djupsinniga, som nämns i ”Sensitiva barn”. Lillebrodern Håkan är väldigt intelligent, nästan som en vuxen. Detta är annars ett vanligt humorgrepp som att skildra vuxna som dumma.

”GREMLINS”, temperament

Publicerat den Uppdaterat den

”Gremlins”, filmen om det gulliga österländska djuret som klonar sig och klonerna blir till monstrerna gremlins, firar 35 år.

Filmen kan ses som en allegori över barn som växer upp, blir tonåringar som tar över och förstör.
Den har ett tema med det österländska, med visdom, som det västerländska inte kan hantera.

”Gremlins” är en sorts varelser som förstör teknik. Det är en teknikuppfinnare som står bakom deras uppkomst, när han i smyg skaffar en mogwai i Chinatown.
Mogwaien kallas för Gizmo, som betyder ‘manick’ . Gizmo har högkänsliga drag med att vara ljus- och ljudkänslig (överstimulerad), är anpassningsbar, kreativ, musikalisk och snappar upp från exempelvis filmer (djup bearbetning), empatisk (känner när någon är ledsen), samvetsgrann, hittar inte på dumheter och är bra på att upptäcka faror (känsla för subtiliteter) med att vara en hjälte på slutet.

IMG_20191223_190026Gizmo kan man säga är en orkidé då man får vara aktsam mot honom i hanterandet och känsligheten. Om han blir blöt får han kloner, mer okänsliga varelser, tulpaner. När dessa i sin tur äter efter midnatt blir de monster, mer tåligare, maskrosor, som ger sig ut i samhället.

”Sensitiva barn”, bok

Publicerat den

Högkänslighet är ett medfött temperamentsdrag och det är bra att utgå ifrån barn när man tar upp ämnet. Elaine Arons ”Det högkänsliga barnet: att växa och må bra i en överväldigande värld” kom ut på svenska 2014 och det kan vara dags för en uppdatering.
Else Marie Bruhner tog om högkänsliga barn och tonåringar i ”Högkänslig…än sen då?” men detta berördes kort.
När boken ”Sensitiva barn – Det högkänsliga barnet från nyfödd till tonåring” lanserades i Sverige i november var det mycket fokus på prinsessan Märtha LouiseTV4 Nyhetsmorgon och i Dagens nyheter. I SVTs morgonstudio och TV4s Efter fem togs det mer upp om boken.

SensitivaBarn

Arons bok inriktades något mot USA, då den upp collegemiljön. I Danmark har högkänsliga barn uppmärksammats och det finns flera böcker på danska och norska. ”Sensitiva barn” utkom först på norska och det märks med Märtha Louise och förekomsten av sjuttonde maj. Sveriges förening för högkänsliga, SFH, och svenska forskarrapporter har bidragit med de svenska inslagen. Norge verkar vara framstående med EQ-förskolor som nämns i boken och de personer i boken som jobbar med barn har insikt i högkänslighet (förskollärare, barnmorskor, terapeuter).

Boken inleder med vad högkänslighet är med nya forskarrön för att efterföljas med det som kännetecknar högkänsliga barn.
Kapitlet ”Född sensitiv” är lite av en uppföljare till boken ”Född sensitiv” som tog upp Märtha Louise och Elisabeth Nordengs egna erfarenheter och som också nämnde barn. Här är lite mer om Märtha Louise skilsmässa med Ari Behn, som saknades i den boken, och det tas även upp med att vara gravid som högkänslig.
Det positiva hos högkänsliga barn är med kapitlet ”Det trygga, det sensitiva barnet”. Avsnittet ”Fördelaktig känslighet” här är mycket bra för att betona det positiva med draget. Känslighet får annars en negativ klang.
Kapitlet efter är inriktat till föräldrar, ”Föräldrar till ett högkänsligt barn”, där det bland annat handlar om känslohantering.
Familjelivet tas upp med barn som inte är högkänsliga. Förskola (med EQ-förskolor),  skolor (med Waldorfsskolor som Märtha Louise tog sina barn) och tonåringar. Några yogaövningar avslutar boken.

Boken har några fallbeskrivningar, exempel på högkänsliga barn varvat med Märtha Louise och Elisabeths egna berättelser. Här får en högkänslig pappa, Aria Dylan, komma till tals.  Några av fallen som nämns känns inte så generella för högkänsliga barn och för övrigt finns det lite som nämns som kan gälla för alla barn, som en barnmorska tar upp.
Upplevelser av att vara gravid som högkänslig har annars Kajsa Ingemarsson nämnt i en av sina böcker. Graviditet ökar sensibiliseringen och mödrar får oftast den anpassning de behöver. Det som kan vara lite annorlunda här är att högkänsliga kanske vill föda hemma fast det kan innebära risker.

Det som kanske inte känns så vetenskapligt, speciellt är några av de barnexempel som tas upp men detta vägs upp av den forskning och studier (av Cecilia Åslund och Nina Eklund Tegar) som nämns som ger en validering. Sociala medier och spelandet skulle behövt lite forskningsunderlag på när det gäller högkänslighet för att inte verka för allmänt. Å andra sidan är detta moderna exempel som med krav och identitetsskapande som högkänsliga barn och tonåringar ställs inför.
Balansgången är bra på att lyfta både högkänsligas förmågor och utmaningar som barn och föräldrar upplever. Det är inga svåra fall som beskrivs men det nämns att det kan lite svårigheter med konflikter för barnen med lärare. Här hade man önskat lite hur barnen upplever simning och duschning i skolan som exempel.
De sakkunniga experter som är med som Dora Thorallsdottir, gestaltterapeuten Siw Stenbrenden och barnmorskan Tone Dyran Smith är intressanta.
Det är också Ted Zeffs sista bidrag om högkänslighet. Kanske inget nytt om högkänsliga pojkar i sig men det är tänkvärt att bland små barn är det det pojkarna som gråter mest när barnen är frustrerade.

”Sensitiva barn – Det högkänsliga barnet från nyfödd till tonåring” är lätt att läsa och överskådlig.
Det finns gott om böcker för barn men dessa utgår mer från majoriteten av barn och alla barn är inte lika. Det är då en välbehövlig bok, inte minst för att lyfta fram högkänsliga barn till de som möter barn, som vuxna och personal som jobbar med barn.

”EN KOMIKERS UPPVÄXT” och ”DOCTOR SLEEP” – mobbing och döden

Publicerat den Uppdaterat den

I diskussioner om vilka kändisar som kan vara högkänsliga nämns Jonas Gardell (jag har hört att han stört sig på sin pappans ätande) och Johan Rhenborg, vilket HSP-podden tar upp.

Gardells ”En komikers uppväxt” är inte så tydligt kopplat till högkänslighet. Visuellt är det en fantasivärld med ett troll i tv-serien och när huvudpersonen Juha slänger iväg en tysk kaka som flyger iväg i filmen. Juha i filmen gillar trolleri, vilket kanske är lite högkänsligt med tanke på Woody Allens och Orson Welles intresse för det.
Hans vänner, Thomas och Jenny, verkar mer känsliga i filmen än i serien, som Thomas med sitt något sköra utseende. Ur anknytnings synpunkt tycker Jennys mamma ned henne när Jenny gör sig kvinnlig med smink.
Rhenborgs Juha är mer känslig än Björn Kjellmans i serien, som är odräglig även som vuxen där han är hånfull även i TV.
Serien har en mörk ton och även filmen, där det är lite mer explicita skildringar av händelser.

”En komikers uppväxt” är tänkvärd utifrån barns upplevelser med uppväxt, skolmiljö, relationen till andra barn och vuxna. Det nämns om att bli älskad och i filmen med metaforen att passa in i en glassko. Fast varför är det att bli älskad så viktigt när det handlar om att bli sedd, bli värdigt eller vänligt bemött och behandlad? Juhu säger att han inte kommit någonstans även om han är en känd komiker.
Barndomen och uppväxten formar. Hur möter man sina rädslor? Man vågar inte stå upp för de svaga utan följer de som trakasserar.
I scenen där Juha som vuxen möter mobbaren Stefan blir detta tydligt. Han säger ”du har inte förändrats ett dugg” vilket Juha förnekar.
Här kan man komma in på den högkänslige mannen som kanske hellre tar till humor än att att börja slåss. Som att ta ett exempel så började Robin Williams skämta då han blev mobbad,

TV-serien ”En komikers uppväxt” kan ses på Öppet arkiv.

Döden förekommer i ”En komikers uppväxt” och även i Stephen Kings ”Doctor Sleep” är det mer av detta.

”Doctor Sleep” är uppföljaren till Stephen Kings ”The shining”. Huvudpersonen Danny har inte blivit komiker som Juha utan blivit alkoholist för att komma undan demonerna (här spökena från Overlook hotell).

Elaine Aron har nämnt döden och hur vi hanterar det.
I denna film skildras det på olika sätt. Dels är det hemska, där en kult tar livet av små barn för att få i sig deras livsande, och dels i form av det som inträffar i ålderdomen, här som ett insomnande . Scenerna på hospis är fina med värme, empati med det stöd som en medmänniska kan ge (huvudpersonen får sitt öknamn av detta).

Danny har ”skinandet” en speciell egenskap, en ”gåva” som även andra i filmen har. Det har inget med högkänslighet att göra mer än att visa en förståelse för andra. Men det är  gemensamt med att skall man berätta för andra om man har en gåva, något som kan uppfattas som annorlunda eller ska man dölja det?